Arkitektur | Taidehalli

Helsingfors Konsthall byggdes 1928 enligt ritningar av Hilding Ekelund (1893–1984) och Jarl Eklund (1876–1962) i 1920-talsklassicism och blev en av riktningens centralaste byggnader i Finland. Byggnaden är skyddad i detaljplanen och klassificerad som ett arkitektoniskt och kulturhistoriskt värdefullt objekt. Bild: Hilding Ekelund på byggnadsplatsen.

Fasaden som består av massiva byggnadsmassor har två separata rektangulära delar som visar hur utställningssalarna är placerade och hurdana de är till struktur. Osymmetriskheten var typisk för den tidens arkitektur. Bilden om Konsthallen på 1930-talet.

Den delen av byggnaden som ligger vid Auroragatan är högre och djupare än resten av byggnaden. Där finns ett imponerande utrymme för bildhuggarkonst och ett betonggolv som har ornamenterats med geometriska mönster.

Den lägre delen av byggnaden står vid Nervandersgatan, och det är på den här sidan man hittar de lite lägre salarna för målarkonst.

Byggnaden är ganska odekorerad eftersom 1920-talets klassicism till sin natur var förenklad. Det finns bara ett fåtal dekorerande element på byggnadens yta, bland dem till exempel fasadens 28 runda medaljonger som framhäver den krökta ytterväggen vid ingången.

När byggnaden som hade planerats för utställningar blev färdig var den ett ganska modernt utställningsutrymme som betonade funktionalitet. Utställningssalarna hade planerats för presentation av olika konstformer: bildhuggarkonst och målarkonst hade sina egna utrymmen. Bilden om den stora salen för målarkonst: utställningen av Einari Junttila, Hannes Sihvonen och Feodor Kaski 1935.

Salarna placerades så att det blev klart och följdriktigt att gå genom en utställning där, och belysningen arrangerades så att naturens eget ljus fick komma in genom fönstren i varje sal.

Utställningssalarna var ursprungligen mörka vilket var typiskt för den tiden, men de blev ljusa och upplysta när idealen och kraven med tiden började förändras.

När man stiger in i Konsthallen kommer man först in i den ovala entréhallen, och längs huvudtrappan i andra ändan av entréhallen kan man gå till utställningssalarna. På nedre våningen ligger utställningsutrymmet Studion som tidigare var intendentens arbetsrum och arkivet. Bilden om entréhallen på 1930-talet.

Huvudtrappan ligger mellan två byggnadsmassor i mitten av bygganden och delar utställningsutrymmena i två salar, en för bildhuggarkonst och en för målarkonst. I taket över trappan ser man små blåmålade och åttahörniga nischer som har dekorerats med gyllene stjärnmönster.

Genom ingången vid Ainogatan kom man tidigare in i Konsthallens klubblokaler, och där sysslade en gång i tiden tre konstnärsorganisationer: Konstnärsgillet i Finland, Insdustrikonstförbundet Ornamo och Finlands Arkitektförbund SAFA. När föreningarna bestämde sig för att flytta sin verksamhet någon annanstans, blev lokalerna ett hem för en restaurang år 1995. Bilden om ingången i början av 2000-talet.

Arkitekturen i Helsingfors Konsthall är välbevarad. Utgångspunkterna för arkitekturen fungerar fortfarande. Man har försökt bearbeta utställningsutrymmena enligt de olika riktningarnas behov. Den nuvarande Konsthallen är ett tidsenligt och moderniserat utställningsutrymme som grundar sig på 1960-talets ideal med ”den vita kuben”.

Den första omfattande renoveringen i Konsthallens historia inleddes i maj 2008. Den varade i 15 månader och blev färdig på sommaren 2009.

Konsthallen fick två underjordiska våningar för placeringen av hissmaskineriet och resten av den nya hustekniken.

Alla fönstren och dörrarna blev renoverade i samband med renoveringen.

Det installerades golvuppvärmning under den mellersta och den bakersta salen.

Konsthallens kontor hade placerats i gårdskarlens gamla bostad. Kontoret förnyades helt och hållet under den grundläggande renoveringen.

Konsthallen ligger på en smal tomt precis bredvid Riksdagens bibliotek vilket gav upphov till utmaningar under renoveringen.

Taket förnyades, och luftkonditioneringen gömdes i mån av möjlighet.

Målningssalen är cirka nio meter hög i mitten.

Entréhallen fick 1930-talets färgläggning efter en grundlig färganalys.

Den betydande saneringen ledde till att Konsthallens husteknik helt och hållet omorganiserades och utställningsutrymmena ändrades så att de skulle motsvara dagens behov och krav.

Byggnadens arkitektur och historia betraktades och respekterades under hela projektet.